Awaken Soul

Latest Followers:

Ylva Trollstierna

Magnus hos John of God-Ophra Winfrey

2019-11-10
Av: Ylva Trollstierna
Postad i:
Magnus hos John of God-Ophra Winfrey

Mars 2012 åkte jag till Brasilien för att tillbringa 2 veckor hos mediumet John of God som sägs vara en kraftfull healer.

En av mina klienter,  en kvinna som jag hjälpte med kost hade varit hos John of God tidigare. Hon hade bokat en resa dit igen. När hon berättade om resan kände jag direkt att dit måste jag åka. Ibland känner man saker i själen, detta var ett sådant magiskt ögonblick. Som tydligt visade mig en riktning till nya möjligheter, detta var en sak jag behövde göra i mitt liv just då.

Sedan kom verkligheten i tankarna. Hur ska jag kunna få ihop dom pengarna? Vi hade precis med pengar för att klara oss ekonomiskt, jag jobbade då heltid på behandlingshem samt mitt egna företag. Ett extra jobb till är verkligen uteslutet som alternativ.

Jag bad kvinnan fråga om det fanns platser kvar till Brasilien för att åka till John of God.

Jag berättade att det kändes så rätt att åka dit, jag behöver det. Senare under dagen får jag ett samtal från henne. Hon har pratat med kvinnan som arrangerar resan till John of God. Det var fullbokat på resan tyvärr. Kvinnan som arrangerar resan ville veta varför jag ville för att åka ditt.. Jag berättade precis som det var, hur jag kände. Att jag inte visste vem John of God var eller hört talas om honom tidigare. Sedan när fick höra talas om resan, vad han gör då kände jag att ditt behöver jag åka. Det känns bara så himla rätt och självklart.

Samma dag får jag ett sms om att det är en som bokat av resan och det nu finns plats för mig. Jag säger till om att jag vill åka, och bokar en plats. Nu är iallafall resan bokad till John of God, pengarna hade jag inte för att kunna åka. Fast det ordnar sig med pengar kände jag.

Kvinnan, klienten som varit där säger att hon har ett förslag som kan hjälpa mig att få lite pengar till resan. Hon har en bil som stått still väldigt länge som hon vill sälja. Om jag fixar iordning bilen och säljer den lovar hon mig att jag får halva beloppet på bilen. Vilket bra förslag. Då jag inte vet hur ny bilen är eller vad det är för värde på bilen. Så jag hör av mig till en vän och frågar om han vill följa med och kolla på en bil då han kan en hel del om bilar. Jag kan verkligen inget om bilar överhuvudtaget.

Vi bestämmer tid för att åka och titta på bilen. När vi börjar närma oss platsen där bilen ska stå. Ser vi ingen skrotbil utan vi ser en bil som bara är ett par år gammal. Bilen ser väldigt ny ut. Jag hade räknat med ett riktig skrotbil som var värd ett par tusen. Denna bil var värd mycket mer. Klarar vi fixa ordning denna bil och sälja vidare borde det inte vara några problem med pengar till resan. Vi bestämmer oss för att sälja den, han fixar ordning den med allt som behövs för att kunna göra detta. Vi sätter ut bilen till försäljning. Priset är lågt räknat när allt är fixat. Så vi snabbare kan sälja den. Vi säljer bilen väldigt snabbt, inom loppet av någon vecka.

Jag har fått en plats att åka till John of God 2 v. Jag har även fått pengar som räcker till hela resan plus lite fickpengar. Det är underbart hur saker kan lösa sig i mitt liv när det känns så rätt och ärligt i hjärtat.

Känner en väldigt stor tacksamhet, värme, kärlek i min själ. När jag tänker tillbaka på hur saker i mitt liv fallit på plats under min livs resa i just detta liv.

Innan jag skulle åka ner fick jag meddelande om att jag skulle möta upp en kvinna på Arlanda. Hon skulle med ner till John of god. Alla andra hade åkt ner några dagar innan oss två. Kvinnan behövde hjälp att komma ner dit. Hon hade elallergi. Så hon fick svårt att se och blev väldigt trött mm. Där kom en rädsla upp. Hur ska jag klara att resa själv så långt och samtidigt hjälpa en annan människa ner dit? Jag hade inte åkt ensam utomlands innan.

Samtidigt meddelade kvinnan som jag hade som klient innan att hon inte kommer åka ner då det hänt en massa tråkigheter i familjen. Nu var det dags att möta rädslan. Att se vad det finns för möjligheter bakom rädslan. Rädslan kan vara en bästa vän. Så länge jag inte låter den styra mitt liv här och nu.

Resan ner skulle ta Ca 1 ½ dygn med byte i Lissabon. Där vi skulle få ett hotellrum medans vi väntade på flyget ner till Brasilien. Jag hoppades innerligt att det inte skulle vara så trångt med sittplatserna. Då jag hade väldigt ont i ryggen, nacken mm. Hade svårt att sitta still länge. Det gjorde att jag behövde röra mig ganska mycket.

Jag möter upp kvinnan på Arlanda. Till min stora lättnad ser kvinnan ut att må bättre än vad som beskrivits till mig innan. En väldigt trevlig kvinna, även hon åkte ner dit för första gången. Väl på plats i planet hamnade jag i mitten utav 3 st sittplatser, en av dom bredvid mig var väldigt storväxt. Detta kommer bli en lång resa tänkte jag. Snälla låt mig få en plats med mer utrymme.  Efter en stund kommer en flygvärdinna, ber den storväxta mannen visa sin biljett. Det visar sig att han sitter på fel plats. Yes tänkte jag! Nu har jag mer sittplats, det visar sig att ingen mer ska sitta på min rad så jag byter till platsen närmast gången, vips så har jag mer plats och utrymme.

Detta upprepar sig återigen på flyget från Lissabon till Brasilia. Fast denna gång har jag hela raden för mig själv. Det är nästan för bra för att vara sant tänker jag med ett stort leende hjärta.

Vi blir hämtade på Flygplatsen och skjutsade till Casan. Där möter vi alla andra som åkt med på denna Gruppresa. Vi är ca 20 st personer från Sverige, sedan finns det svenskar som åker med andra arrangörer hit. Vi bor på ett väldigt familjärt hotel, Hotel Pousada dom Ingrid som ligger i staden Abadiania. Det är inte lång ifrån området Casa de Dom Inacio där John of God är 3 dagar i veckan. Onsdag till fredag var det som man kunde komma ditt för att träffa honom. Dom sa att man gärna skulle ha vita kläder på sig dom dagarna man skulle dit för att träffa honom. Då detta inte var mer än en rekommendation kunde man komma i vad som helst.

Det var ca 35 grader på dagarna med strålande sol. När vi väl fick regn sjönk temperaturen lite. Jag hade det jobbigt med värmen till och från, har svårt att anpassa mig till sådan värme. Trivs inte att känna mig svettig och varm hela tiden.

Den lilla staden Abedinia ligger i djungeln. För att komma ut naturen istället för bland husen var det bara en liten promenad längst en gata, följde man den grusvägen eller skogsvägen kunde man komma till en utsiktspunkt med en otroligt vacker utsikt över djungeln. Vi blev varnade för att gå där när det blivit mörkt. Då det finns farliga djur som ormar spindlar mm.

Jag har hela mitt liv haft stark tillit till min intuition, sedan att jag inte följt intuitionen, beror på olika rädslor till och från i mitt liv.  Jag valde iallafall att varje morgon gå upp innan soluppgången, gå ut i mörkret längs med den lilla skogsvägen. Där jag inte såg speciellt mycket framför mig utan valde att lyssna och ha tillit till min intuition. Att jag kommer klara mig oskadd under dessa morgonpromenader. Dessa soluppgångar var verkligen magiska.

Kan än idag känna känslan av stillheten, ljudet av fåglarna, dofterna som var så levande och underbara, Synen av solen som sakta steg i horisonten av djungeln. Vissa dagar låg lite dimma i olika skift som sakta skingrade sig med solens uppgång.

Första veckan var jag med om en så kallad andlig operation men inte en sådan som finns att se på YouTube. Innan resan såg jag på några operationer när han gjorde så kallade synliga operationer. Det ser riktigt obehagligt ut. Jag blev lite besviken att han inte utförde några synliga operationer den veckan, jag hade velat göra en sådan. Jag är en människa som vill testa själv uppleva saker själv. För att få förståelsen och vara medveten om det på själsligt sett istället för att höras talas om saker.

Under min osynliga operation första veckan, kände jag en sorts kemisk smak i munnen som bensin ungefär, påminde om smaken man får när man tar antabus. Jag mediterade väldigt mycket under tiden jag var där. Onsdag till fredagar var det mycket att stå i kö eller sitta och meditera. Kommer ihåg att vi en gång satt ca 4 timmar och 30 min. Man fick inte öppna ögonen, korsa fötterna eller knäppa händerna/korsa armarna. Det var en prövning i sig att sitta i en fullsatt lokal med 35 grader ute, lokalen hade ingen air-condition, var definitivt varmare än 35 grader där.

Den andra veckan hade jag bett om att få en synlig operation. Vad jag bad till vet jag inte. Utan bad bara rakt ut i universum för att få vägledning i detta önskemål. Jag bad om att jag ville känna något under behandlingarna eller dom andliga operationerna. Jag vill ha en bekräftelse på att det kändes och något hände i och med mig.

Det var väldigt mycket människor där med väldigt exklusiva kameror en del hade filmkameror. Påminde om människor som spelar in en film eller något liknande.

Vi stod i ett samlingsrum där det finns en liten scen längst fram. John of God och en hel del andra människor går upp på scenen. Dom pratar portugisiska allihopa så jag förstår ingenting. fattar plötsligt att de undrar om någon vill göra en synlig operation. Då skulle man räcka upp handen. Jag stod långt bak i massan av folk och sträckte upp min hand samtidigt som jag trängde mig framåt mot scenen. Dom ser mig och ber mig komma upp på scenen.

Framme vid scenen frågar dom mig om jag äter örterna därifrån. Om jag fått en andlig operation innan. Berättar att jag fick en andlig operation förra veckan. Jag har ätit örterna sedan dess. De ger mig godkänt för en synlig operation. De ber mig hålla handen där jag vill opereras. Jag funderade på om jag skulle sätta handen vid ländryggen, då jag lider av ryggskador och nackskador. Har opererat ländryggen fyra gånger och fått två arbetsskador i nacken 2006 och 2007, en som snickare ett tak i huvudet. Den andra gången jobbade jag som ordningsvakt på en krog, fick då ett slag med en teleskopbatong i nacken. hade även gjort en stor mage operation och en titthålsoperation i knät. Alla dessa skador/operationer skedde under 6 år.

Men jag satte handen ovanför mitt hjärtat. Jag ville sluta kriga med mig själv t.ex genom beroenden av alla dess slag och att inte kunna älska den jag är som människa i kropp och själ. Jag ville känna sann frihet själslig frihet!

Vi var ett par stycken som de skulle få en så kallad synlig operation. Vi fick ställa oss på ett led. Självklart var jag sist ut av oss alla.

När jag står där och blundar hör jag ett ljud som om någon ska spy eller kvävas.  Detta ljud fortsätter ett tag. Tankarna kommer genast upp. Nu är detta verkligen allvar. Ingen fantasi om att fundera på att vilja göra detta. Ljudet jag hör ger mig ett väldigt medveten närvaro i nuet. Tänker i min tysthet att jag ska vara lugn, blunda och andas långsamt. Allting är precis som det ska vara just nu. Inte mer eller mindre.  Andas Magnus andas och släpp taget. Jag fick verkligen släppa taget och låta tilliten tala.

Man får det man ber om. Äntligen är det min tur, de drar upp min t-shirt över brösten så bröstkorgen blottas. Det pratas portugisiska och trycks på bröstet, jag vet inte vad som händer utan blundar och håller stenhårt i tilliten. Känner hur någon håller på bröstet. 

Plötsligt en väldigt stark svidande smärta. Då han skär med skalpellen i bröstet 5-6 cm. Tydligen kommer han inte igenom första lagret av skinn så han skär en gång till i snittet. Detta snitt gjorde precis lika ont. Tankarna kommer hur ska jag klara denna smärta? Andas och släpp taget detta är exakt vad jag behöver i mitt liv här och nu. Slappna av, andas och ha tillit även fast smärtan är så stark. Smärta är bara smärta inget mer eller mindre.

John of God stoppar sedan in två fingrar i såret, gräver runt med fingrarna i såret, det känns inte alltför skönt kan jag lova.  Känner sedan en smärta igen då han har börjat sy igen såret. Efter ett par var stygn kommer på att jag kan be om att inte känna smärta. Jag ber om att slippa känna smärtan.

Smärtan försvann då vid det stygnet.  Det slår mig att jag tänkt och bett om att känna något sedan jag kom till John of God. Få en bekräftelse på att det händer något, inte så konstigt att det det gjorde så ont då jag själv bett om det. Detta var är ett sätt för mig att vakna och lyssna på hur man får det man ber om. Idag är jag mer medveten om vad jag önskar mig i mitt liv.

När allting är klart sätter dom mig i en rullstol, kör mig till ett rum bredvid där jag tydligen ska ligga ett tag. Dom ville att jag skulle blunda medans jag låg där. Efter ett tag kom det fram en kvinna, hon satte sig på en stol bredvid mig i sängen. Hon frågade mig hur jag mådde just nu. Sedan om det skulle gå bra om jag blev intervjuad om allt detta. Jag sa att det gör jag väldigt gärna.

Då säger kvinnan att det är Oprah Winfrey som vill göra intervjun med mig.  Va? Hörde jag verkligen rätt? Sa hon Oprah Winfrey. Herregud händer detta verkligen mig just nu? Kvinnan säger att Oprah kommer imorgon till John of God. Hon spelar in en dokumentär om honom. 

Jag får några direktiv att följa i 24 timmar. Inte läsa, inte mobil, inte prata med människor eller lyssna på musik. Jag ska vara på rummet under tiden. Dom kommer med mat till rummet. Väl på rummet har jag många timmar att reflektera på vad som just hänt.

Hur mitt liv varit, vem jag är, hur är jag är idag mot 10 år innan med mera. Jag känner mig väldigt lättad, på ett sätt mer fri i sanningen om vem jag är i själen. Inte det fysiska skalet jag bär på. Jag är så mycket mer än den fysiska kroppen.

Tankarna på att träffa en av världens mäktigaste kvinnor och prata engelska med henne. Dessutom medans allting filmas. För att sedan vara med i en dokumentär. Känns så overkligt. Jag är konstigt nog ändå väldigt lugnt inombords fast jag vet att min engelska inte är vidare bra.

Jag träffar en kvinna på Casan som berättar hur intervjun ska gå till. Vart vi ska sitta under intervjun. Hon frågar om jag har några funderingar på allting. Svarar henne - nej det är precis som det ska vara. Jag visas in i samlingsrummet där vi ska göra intervjun. Det är väldigt mycket människor och kameror runt omkring i lokalen.

Oprah Winfrey kommer fram tar mig i handen och hälsar på mig. Hon frågar hur jag mår, om jag är nervös inför intervjun. Vi hinner inte prata så mycket innan vi ombeds att sitta ner på en bänk bredvid varandra.

Jag sitter där och tittar på Oprah. Det slår mig att hon är väldigt avslappnad lugn även fast det stressas med ljus, ljud och människor som springer runt omkring oss.  Dom människorna ser stressade ut. Som om dom går på tå för att få allt så bra som möjligt.

Hon börjar intervjun med att fråga om mitt liv. Varför jag valt att åka till Brasilien och träffa John of God. Jag berättar om några av alla mina skador. Min beroendesjukdom, att jag varit på behandlingshem 2 ggr. Mitt tävlande inom Fitness/Bodybuilding med mera Förklarar så bra jag förmår på min inte allt för bra engelska varför jag åkt hit till John of god.

Oprah ber mig dra upp tröjan för att visa vart John of God gjorde operation. Jag drar upp min vita t-shirt och håller den så såret syns. Det börjar då rinna lite blod från såret ner på magen. Oprah ber om något att torka bort blodet med. Dom kommer snabbt fram med en kompress. Väldigt förvånat ser jag hur hon själv tar kompressen i sin hand och börja torka upp mitt blod. Detta är verkligen något som jag inte hade trott om Oprah.

Där sitter jag och pratar om beroendet. Alla vet att det ofta finns sjukdomar hos dom som har beroendesjukdomen där det kan smitta genom blodet. Trots att hon vet detta har hon inte bett om handskar eller att någon annan för att torka bort blodet. Det är för mig sann och äkta medkänsla för en annan människa där hon inte dömer mig. Utan ser vem jag är innerst inne.

Oprah frågar om det gjorde ont, jag berättar som det var. Det gjorde riktigt ont, värre än jag kunde tänka mig. Sedan beror det på att jag själv bett om att känna något. När dom som jobbar med John of God hör mig säga det börjar dom prata och ser frågande ut.

Intervjun är nu slut, vi ska precis säga hej då till varandra. Då John of God kommer fram till oss, med sig har han en kvinna som håller i ett fat med skalpeller med mera. Skit tänker jag, ska dom skära en gång till. Det ser jag inte fram emot igen. Kvinnan säger att John of God vill sy inför Oprahs ögon. Skönt bara något stygn ingen skalpell denna gång. För att visa att det inte gör ont. Då blir det bråttom för kamera männen och ljudkillarna. Dom trodde intervjun var slut. Så nu stressar dom runt oss, detta vill dom inte missa att filma.

John of God tar upp en nål. Blåser mig på bröstet, stoppar in nålen i brösten och gör ett stygn inför Oprah och film kamerorna. Jag blir förvånad över att smärtan inte kommer. Jag känner i stort sett ingenting.

Den här dokumentären finns att leta fram på internet. Tyvärr finns det inte på Oprahs hemsida längre

oprah.jpg

Dislike 0

Tags